Det var vecka två i Monte Vista och Sophia trivdes väl i värmen även om hösten närmade sig. Det var något speciellt med den här staden. Alla var vänliga mot henne och ingen verkade misstänka på att hon egentligen bar på en hemlighet.
Eftersom hon bara hade ett hembesök idag spenderade hon tid med att vandra runt planlöst i staden för att lära känna den bättre. Hon passade även på att tömma bikuporna för att hjälpa Guiseppe och fann även fjärilar, några skalbaggar och ett par fina blommor som hon kunde sälja. Blommorna hon hade plockat var ovanligt men inte sällsynta så för sin bukett fick hon 400 simdaler!
-Gino Ferrari.
Sophia läste vad som stod på dörren, Ferrari? Är han en släkting till han som är skaparen av Ferrari? Hon tittade på huset och förstod att det var en möjlighet då hans hus var ENORMT.
Hon ringde på dörren och Gino öppnade och log ett stort charmigt leende.
-Tjena stumpan, hur kommer det sig att jag har lyckan att träffa dig då?
Gino hängde på dörren och tuggade ljudligt på ett tuggummi medan han granskade henne från topp till tå. Sophia gillade inte när han tittade på henne så där och insåg att ingen förr hade gjort det. Ingen hade innan tittat på henne som om hen klädde av henne med blicken. Och hon hoppades att ingen skulle göra det igen.
-Jag är din stylist, du ville ha nya finkläder och festkläder?
-Just det, jaha var det du det? Ja Giovanna har lyckats bra denna gången, kom in.
Sophia följde efter honom och försökte att inte visa avsmaken för mannen. När de kommit in i vardagsrummet började hon ta mått och fixa kläderna medan Gino pladdrade på om något ointressant.
-Du borde komma ikväll, det är en maskerad. Kl 19 okej?
Sophia ryckte på axlarna men tänkte att det kanske var ett bra tillfälle att träffa nytt folk så hon funderade på om hon faktiskt skulle titta förbi.
Eftersom hon inte hade några maskeradkläder åkte hon till salongen där hon träffade Giovanna, hon skulle bara vara mammaledig på deltid eftersom hennes man nu var pappaledig.
När Sophia berättade om Gino sa Giovanna:
-Förlåt, jag borde ha varnat dig om jag visste att du skulle dit. Han är ett riktigt svin. Men du borde gå på festen, även om han är ett svin så kommer inte alla där vara det. Det är en bra möjlighet att träffa folk.
Giovanna hjälpte Sophia att välja en dräkt och sedan tog de en kaffe och hängde tills klockan närmade sig 19 och Sophia tog en taxi till Gino.
När hon kom dit var det ganska mycket folk och hon kände sig lite malplacerad. Hon stod och pratade med en man hon inte hörde namnet på men gav upp efter en stund. Hon hade hellre spenderat kvällen någon annanstans. Hon bytte om på toaletten och smög ut.
Sophia tänkte att hon skulle ta en omväg hem men upptäckte snart att hon gått vilse, hon fick syn på en park där det verkade vara någon typ av uppträdande så hon gick dit för att se vad det var som hände.
Dock hade hon oturen att Ginos fest hade förflyttat sig hit, och när han fick syn på henne gick han fram till henne.
-Varför gick du? Struntsamma, nu är du här i alla fall. Vad sägs som att du och jag tar festen vidare bara du och jag?
-Gino. Jag är ledsen men jag är intresserad. Du är inte min typ.
-Ursäkta? Vet du VEM jag är?! Är DU inte intresserad av mig? Patrask, jag tänkte göra dig en tjänst.
-Jag vet vem du är och struntar i vad du säger, du behöver absolut inte gapa på mig för det kommer inte ändra min åsikt. Ha en fortsatt trevlig kväll. Hejdå!
Sophia skakade lite, mest av ilska men också för att det var spännande att få säga ifrån så där.
När hon skulle gå där ifrån hörde hon någon ropa något efter henne och hon vände sig ursinnigt om då hon trodde det var Gino men möttes av ett par väldigt gröna ögon.
-VAD VI.... Oh. Förlåt.
-Du trodde att jag var Gino, det är förståeligt. Jag förstår att du är arg just nu men jag måste bara säga att jag aldrig sett någon säga emot honom på det sättet förut. Det var starkt gjort.
-Äsch, då var det väl på tiden att någon gjorde det då!
-Du, hade jag varit ledig hade jag skjutsat hem dig men om du vill kan jag ringa en taxi åt dig? Ingen som säger emot Gino på det sättet ska behöva gå hem i regnet.
-Okej, gärna. Tack.
Taxin som mannen pratade om stod redan där från att ha skjutsat dit massa folk så Sophia hoppade bara in i den medan mannen gav chauffören pengar för resan. Innan hon stängde igen dörren hörde hon honom ropa efter henne igen.
-Du sa aldrig ditt namn? frågade han.
-Sophia. svarade hon och log innan hon stängde igen dörren. Hon kunde inte låta bli att snegla på honom när de åkte iväg. Han var onekligen en spännande man, hon kom nu på att hon inte frågade efter hans namn men det gjorde detsamma. Om de möts igen tackade hon inte nej till att umgås med honom, men hon tänkte inte söka upp honom.
När hon kom hem till husvagnen gick hon in i badrummet för att ta en varm dusch, om duschen fungerade som den skulle. Med jämna mellanrum så blev vattnet iskallt vilket var allt annat än trevligt.
När hon gick förbi spegeln tittade hon i den. Hon kände på kinderna och insåg att hon inte rakat sig på en vecka. Förr fick hon raka sig varje dag för att dölja skägget. Men hormonerna hade gjort att det hade slutat växa. Hennes hud var alldeles len också, och samma med håret.
Hon såg sig i spegeln och såg den kantiga formen på hennes haka och de framträdande musklerna men var ändå nöjd. Hon såg verkligen ut som en kvinna, hon var inte längre instängd i en kropp som inte var hennes.
När Sophia var tillbaka på salongen fick hon veta att hon blivtt befordrad för att hon gjort ett sådant bra arbete. Att ryktet hade spridit sig att hon sagt ifrån till Gino kanske också var en bidragande orsak för det var flera kvinnor som tittade på henne med ett litet leende.
Det sista jobbet för den dagen var Amira, en 12årig flicka som ville ha nya kläder inför höstterminen. Amiras pappa som var med henne sa att kostnaden inte var ett hinder. Sophia insåg att familjen var rik och tänkte tillbaka på sin egna barndom som inte varit den fattigaste men aldrig var vad man skulle kunna kalla rik.
Hon kunde inte låta bli att titta extra mycket på Amira, hon önskade att hon också hade en dotter. Som hon kunde lära allt hon kunde. Vad hon en var eller ville bli så skulle Sophia alltid stötta henne och hjälpa henne.
Istället för att åka hela vägen hem åkte Sophia till biblioteket och tog fram de böcker hon hittade om transsexuella och barn samt böcker över själva kirurgin men hon hittade inget. Och varför skulle hon göra det? Det var ju inte så att hon kunde operera in en livmoder och allt ihop.
Men trots att hon visste det blev hon besviken.
På väg ut från biblioteket mötte hon en av läkarna på sjukhuset som hade varit med under operationen. Läkaren tittade igenkännande på henne och Sophia valde att gå fram.
hon sträckte fram handen mot läkaren och sa:
-Sophia, du opererade mig för snart 3 veckor sedan.
-Mitt namn är Sara. Hm. Jag känner verkligen igen dig men kan inte placera dig, Sophia sa du?
- Sophia Mwari. Eller. Lamar.
Läkaren fick en lätt rodnad på kinderna när hon insåg vem hon var, hon verkade skämmas över att hon inte känt igen henne.
-Har allt läkt bra? Jag ser att hormonerna gjort underverk!
-Allt har gått bra och jag är så tacksam för att ni alla varit så diskreta med det hela. Förresten, jag har en fråga. Den är kanske fånig men.. jag kan inte släppa tanken. Finns det något sätt för mig att få barn?
-Sophia, eftersom du inte är född...
-Jag vet, jag vet. Men jag tänkte i alla fall fråga.
-Jag förstår det, jag önskar verkligen att jag kunde hjälpa dig men..
Sara tystnade och såg ut att tänka hårt.
-Det kanske finns ett sätt... men jag vet inte om du kommer gilla det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar