-Deeecaaan! Sophia skrek rakt ut i frustration. Decan ställde till med oreda var hon än gick. Både hemma och i skolan.
Det hjälpte inte hur många gånger hon pratade med henne, hon lovade att sluta, men efter ett tag så började hyssen igen. Sophia och Decans lärare hade pratat om att sätta henne i någon aktivitet efter skoltid men Decan var helt ointresserad.
När ungarna åkt iväg till skolan åkte Sophia iväg till jobbet, när hon kom in berättade Giovanna att hon hade fått en kund som ville att hon skulle göra ett hembesök.
Sophia suckade, hon hade börjat tröttna på hembesök och hade sett fram emot en dag i salongen.
-Vem är det då?
-Din kompis, du vet, läkaren.
-Oh..
Sophia blev förvirrad, hon trodde att hon hade flyttat eller något. Sara hade sagt att hon skulle lämna staden och inte hört av sig sedan dess. Men hon åkte hem till Sara och det var ett kärt återbesök och de kramades till och med när de sågs.
-Sara, jag trodde du hade.. åkt?
-Jag vet, jag borde gjort det för länge sedan, men jag var tvungen att säkerställa lite saker. Och jag ville att du skulle veta... sanningen om dina barn.
Sophia drog efter andan och satte sig i soffan, Sara slogs sig ner i fåtöljen bredvid.
-Du har nog listat ut att min kollega inte är från... denna planeten?
Sophia nickade.
-Dnat som hjälpte till att skapa dina barn är från en planet där befolkningen dött ut, i Danielles fall vann ditt dna i Decans...
-Vann det andras? Sophia förstod inte helt men förstod ändå vart Sara ville komma.
-Vi hade ingen aning om var det var för befolkning och det var en sån dum risk från min sida men jag var så uppe i arbetet att jag inte tänkte på konsekvenserna. Vi tror att barnen.. att de båda är..
-ÄR VAD? Sophia klarade inte av att försöka tänka ut vad Sara skulle säga och Sara verkade inte vilja berätta det.
-Vi tror att båda är sterila, ingen av dem kommer någonsin kunna få barn.
Sophia tappade hakan. Hon var lycklig att det inte var en dödsdom Sara hade gett dem men detta var fortfarande väldigt illa.
Hennes barn skulle drabbas av samma öde som henne själv, men hon hade turen att träffa Sara, skulle de ha de ha samma tur som henne?
På andra sidan staden sprang Decan mot bussen som redan hade börjat köra, den tvärnitade när hon sprang farligt nära kanten. Busschauffören skällde på Decan som inte brydde sig utan bara stack ut tungan, men Danielle som satt bredvid en i sin klass skämdes.
Ett par flickor framför henne skrattade och pekade på Decans öron och viskade. Danielle ville säga något, precis som alla dagar men hon vågade inte.
Hon hade pratat med Danielle, om att dölja öronen, men hon hade bara ryckt på axlarna.
-Jag är sån är, så varför ska jag gömma dem? Låt dem viska.
Men Danielle ville inte att de skulle viska.
När de kom hem från skolan var Sophia redan hemma vilket var ovanligt, men hon hade redan börjat med maten och när de kom in så skyndade hon sig emot dem.
-Om ni sätter igång med läxorna med en gång så kan åka till höstfestivalen och äta picnic, hade inte det varit trevligt?
Danielle nickade och drog med sin syster till bordet för att de skulle börja med läxorna. Om sanningen skulle fram var Danielle nästan klar med sina läxor, hon hade blivit klar i skolan tidigare än de andra eleverna och gjort dem då, men hon tänkte att hon skulle vara som ett stöd som Decan. Ju snabbare Decan blev klar ju snabbare kunde de åka.
Sophia packade ner smörgåsar, pannkakor, frukt, juice och en liten behållare med kaffe till sig själv. Hösten hade kommit snabbt och till och med i varma Monte Vista hade kylan blivit allt mer påtaglig.
Hon ville få ut ungarna och ha lite rolig, Decans lärare hade ringt och berättat att Decan hade hamnat i lite trubbel i skolan eftersom det var några andra elever som retade henne. Till slut hade Decan velat gå därifrån men de hade tagit tag i hennes väska, då hade Decan kastat sig framåt och eleven som höll i väskan hade blivit så förvånad att hon hade ramlat och slagit illa handen.
Dessutom, det var snart deras födelsedag.
-Nu går vi! Sa Sophia till Decan och Danielle, Danielle var nästan färdig men Decan hade glömt att gå och kissa innan så hon smet in medan de andra gick ut och väntade på taxin.
När hon var inne ringde telefonen från skyddat nummer igen. Decan tryckte på svara men sa inget.
-Katt-unge, katt-unge, katt-unge! skrek barn i kör i luren.
Decan suckade. La mobilen i fickan och torkade sig på kinden. Hon tog ett djupt andetag innan hon öppnade dörren och när hon stängde den igen log hon.
Decan lät Danielle sitta fram i taxin denna gången även om hon satte framme sist också, hon visste mycket väl att hennes syster tyckte det var jobbigt hur de andra barnen betedde sig emot henne, med viskningarna och de hånfulla orden.
Hon visste också att hon var klar med sin läxa men enda låtsades som om hon var tvungen att gå igenom den igen bara för att hjälpa henne. Men hon visste inte hur hon skulle tacka för sånt. Folk ville alltid prata och diskutera saker.
Decan var hellre själv och tänkte och undersökte. Prat kan väl knappast lösa allt!
Väl på festivalen spenderade familjen mycket tid med att plocka pumpor, gå i spökhuset och Danielle passade även på att skaffa sig lite nya vänner. Decan stod mest i bakgrunden när Danielle interagerade med de andra barnen. Hon gillade inte nya människor. Speciellt inte så många på en och samma plats på en gång.
Sophia passade på att vara med i en "Bobbing for apples"-tävling, och det gick riktigt bra. Sophia vann! Men hon vann dock inget mer än äran. Men det är ganska bra det med.
Danielle övertalade Decan att vara med i en pajätartävling. Men Decan tyckte det var jobbigt, mycket värre än när hon skulle vara med på korvätartävlingen.
Decan glömde dock av stressen av de andra människorna när hon började mumsa i sig pajen, vem gillar inte paj liksom?
Dock var det någon annan som vann tävlingen men tvillingarna tyckte ändå det var roligt att vara med och fick ju massa gratis paj.
Text. Text. Text. Text. Text. Text. Text. Text. Text. Text. Text. Text. Text. Text. Text. Text. Text. Text. Text. Text. Text. Text. Text. Text. Text. Text. Text. Text. Text. Text. Text. Text. Text. Text. Text. Text. Text. Text. Text. Text. Text. Text. Text. Text.
Det blev nästan lite för mycket paj för Decan som höll på att sätta i halsen under en stund, men som tur var så hade hon inte satt i halsen så illa utan lyckades hosta till så att hon fick luft igen.
När tävlingen var slut var det dags att åka hem, klockan var mycket och även om det var lördag i morgon så började det bli dags för barnen att sova.
När Sophia hade lagt barnen så bestämde hon sig för att laga sin telefon som hade varit sönder sedan... hon flyttade in i husvagnen. Det var skönt att äntligen ha en fungerande telefon, så hon var helt uppslukad av alla appar hon nu kunde ladda ner igen.
Decan smög upp ur sängen och petade på Danielle.
-Danielle! DANNI! Vakna! Kom det är dags att gå på äventyr.
-Va? Men Decan, gå och lägg dig det är mitt i natten!
-Jamen vaddå då? Det är nu det är perfekt att gå på äventyr. Kom igen nu då!
Danielle såg sin systers ögon som glödde av äventyrslust och hon kände att hon redan var övertalad. Hon ville nog inte egentligen men Decan var så fast besluten vid att det skulle bli ett roligt och fantastiskt äventyr att hon följde med.
De smög upp och tog på sig kläderna och smög sig sedan ut.
De gick inte så långt, bara till stallet som låg brevid deras hus men det var det längsta de hade gått själva utan lov, speciellt på natten.
De stod och viskade till varandra och diskuterade om de skulle försöka ta sig in i stallet. Decan tyckte att det var en underbar ide medan Danielle mest vill börja gå hem igen.
-Sluta vara så tråkig Danni! Det blir roligt.
-Men det är farligt, tänk om det kommer någon, det finns faktiskt folk som KIDNAPPAR barn.
-Då fräser vi bara och skrämmer bort dem! Så här!
Decan gjorde massa fula miner och Danielle kunde inte hålla sig för skratt. Men efter bara en kort stund hörde hon hur deras skratt ekade mot det nästintill tomma stallet och hon började nu känna sig illa till mods på riktigt.
-Nej men nu går vi hem snälla?
-Du är en sån fegis Danni, jag tänker springa bort till Alkemiboden och se om jag kan se något igenom fönstret. Mamma är ofta där men vi har ALDRIG fått komma dit, jag vill se vad som finns där.
-Decan, stanna! DECAN!
Men Decan lyssnade inte utan hade börjat springa iväg.
Då fick Danielle syn på ljuslyktorna på en bil som kom längst bort på vägen. Danielle fick en obehaglig känsla och kände att de måste hem, NU.
Danielle sprang så fort hon kunde och hann fram och fick tag i Decans hand. I sin rädsla rykte hon så hår i den att Decan föll och skrapade upp ena knät och smutsade ner sin klänning.
Danielle hjälpte henne upp men drog, nästan släpade henne efter sig medan hon sprang hem mot huset och bilen kom allt närmare.
-Danni vad är det med dig egentligen! Det är bara en vanlig bil, någon på väg hem från jobbet!
Men bilen som verkade fått syn på dem började gasa och Danielle sprang ännu snabbare och började gena igenom trädgården.
-Snälla Decan, skynda dig. Det känns inte bra alls, ser du inte hur bilen har börjat köra efter oss!? Skynda dig!
Decan vände sig om medan hon sprang och hennes gröna ögon spärrades upp av rädsla. Danielle hade rätt. Det verkade som bilen följde efter dem och nu försökte komma i kapp dem.
Barnen slängde sig mot ytterdörren och låste den snabbt efter sig och Sophia flög ut i hallen och tittade förvånat på dem. Men förvirringen ersattes snart av rädsla och ilska och hon började skälla på dem båda två, även om hon misstänkte vem det var som stod bakom det hela.
-Mamma, det var faktiskt min idé... erkännde Decan
-Decan detta måste få ett slut! Då MÅSTE börja tänka på konsekvenserna av ditt handlande! Tänk om ni gått vilse? Blivit skadade? Kidnappade? Förstår du hur rädd jag hade blivit när jag insett att ni var försvunna? Förstår du inte hur mycket jag fick kämpa för att få er!
Jag får inga mer chanser till fler barn, ni kommer alltid vara de enda!
Danielle och Decan tittade båda ner i golvet. Och Danielle började ursäkta sig och kramade sin mamma innan hon gick in för att borsta tänderna igen.
-Jag vet att jag har utegångsförbud, och jag förstår varför.Sa Danielle innan hon stängde dörren till toaletten och Sophia nickade innan hon återvände sin blick till Decan.
Decan tittade långsamt upp och mötte sin mammas blick.
-Förlåt jag... jag bara... glömmer av att tänka. Vill bara ut på äventyr.
-Du måste vänta tills du blir äldre, då kan du hitta på massor av äventyr men så länge ni är barn så är ni mitt ansvar och jag hade aldrig förlåtit mig själv om jag hade förlorat er..
Decan kramade sin mamma och Sophia kramade tillbaka hårt. Hon hade blivit argare än vad som var meningen men hon hade blivit så fruktansvärt rädd för vad som skulle kunna ha hänt.
Decan gick mot den andra toaletten för att igen göra sig i ordning för natten när hon vände sig och om tittade med huvudet på sned på sin mamma.
-Varför kan du inte få fler barn? undrade hon.
Sophia tänkte efter, hon borde kanske berättat för dem men de var fortfarande lite unga för att förstå. Hon var också orolig över vad de skulle ha att säga.
-Jag ska förklara allt det när tiden är inne, det lovar jag. Gå och lägg dig nu. Det är snart dags för kalas ju.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar