Hon spenderade inte så mycket tid hemma nu mer utan var mest på biblioteket, men nu var hon i en av stadens gallerier. Hon trivdes här. Bland skulpturer och tavlor.
De människor som var här var lugna och stillsamma, och var väldigt trevliga emot henne. Hon älskade sin familj men de hade inte samma ambitioner här i livet.
När hon kom hem var både hennes mamma och syster hemma och hon längtade redan tillbaka till galleriet. "Jag vill bara ha ett eget hem, de får komma och besöka hur mycket de vill bara de är mitt egna". Danielle kände sig samtidigt egoistisk när hon tänkte så, men det var inte på grund av egoism. Hon ville bara vara självständig.
Deacan gick förbi sin syster på vägen ut. Hon såg att hon var djupt i tankar och tänkte att hon skulle låta bli att störa. Snart skulle de bli lämnade ensamma igen och Decan ville inte att det skulle bli dålig stämning i mellan dem. Sophia var borta mycket nu för tiden, fullt upp med jobbet. Men tvillingarna klarade sig bra. Decan trivdes med att vara ensam hur som helst.
Tvillingarna hade tillsammans sparat ihop till ett teleskop som de hade längst bort på hustomten. Danielle var endast där om det var några speciella händelser på gång men Decan hade börjat vara där allt mer. Eftersom hon var strängt förbjuden att smita ut på kvällarna så var detta det näst bästa.
När hon stod där och tittade på stjärnorna längtade hon ut dit. Till en plats där hon hörde hemma, hon var så upptagen av sitt tänkande att hon inte hörde pulsandet i snön.
-Hörru!
Decan ryckte till av chock och såg sig förvirrat om kring.
-Ve-vem där?
-Här nere, tvåbening.
Decan tittade ner och fick se något konstigt djur ståendes bredvid henne. Hon böjde sig fram för att klappa det när det bet i luften bredvid henne.
-Hörru! Jag är inte ditt husdjur som du kan pilla på. Akta dig om du vill ha kvar fingrarna!
-Vad är du för något?
-Hmpf! Typiskt tvåbeningar att vara oförskämda. För det första borde du snarare fråga om VEM jag är och inte vad. Men eftersom du verkar urbota korkad kan jag berätta att jag är en grävling.
-Oh! Decan hade läst om grävlingar för länge sedan men visste inte att de fanns i hennes närhet. Hon tittade frågande på grävlingen som fortsatte prata.
-Ja, jag kan prata. Ja, alla grävlingar kan de, om de vill det vill säga. Få som är intresserade av att prata med din typ. Och mitt namn är Hrukka.
-Haruja? frågade Decan då det mest lät som ett skall blandat med en hostning.
-Hrukka!
-Ha-haruka? upprepade Decan.
-Aja, om det är det närmaste du kan så får det duga!
-Vad gör du här? hur kommer det sig att du pratar med mig? aldrig träffat någon som du förut!
-Låt oss säga så här, jag vet vem och vad du är, även om du inte presenterat dig. Jag är här för att se till att du inte hamnar i bråk eller i trubbel. Du förstår, vi grävlingar är väktare av ordning. Vi ser till att övernaturliga väsen inte tar kol på varandra och så där. Och du, du är ett gränsfall som vi inte vet vad vi ska göra av. Så jag ska se till att vara din skugga och skrämma bort dina fiender.
Decan var förvirrad, hon var inte säker på vad hon skulle säga så hon frågade helt enkelt om Haruka ville följa med henne in. Haruka nickade.
-Är du redan inne Decan va.... vad är det där? Sophia kollade förvirrat på Haruka. Danielle som fortfarande satt och läste tittade upp och granskade Haruka ganska ointresserat och svarade istället för Decan.
-En grävling. sa hon kort.
Sophia tittade strängt på Decan som låtsades vara väldigt intresserad av valvet hon stod i.
-Hm, ja. Okej. Men du får ta hand om honom själv.
-HENNE morrade Haruka men Sophia verkade inte höra henne.
-Det är en hona mamma, sa Decan försiktigt. Hon hade hoppats på att smyga in med Haruka i sitt rum.
-Oh, förlåt. Men ja. Se till att ta väl hand om henne då. Jag vill inte se massa sönder bitna saker.
Decan gick in i sitt rum och visade Haruka runt.
-Och ja, det här är alltså mitt rum. Om du vill kan du sova i fotöljen... Decan vände sig om och Haruka satt redan i den nämnda fåtöljen.
Eftersom det var ganska tidigt tänkte Decan att det kanske var dags att krypa till kojs så hon gick och lade sig. Haruka satt hela tiden och tittade ut igenom fönstret och när Decan hade somnat betraktade Haruka henne en stund.
När Decan sov djupt och stjärnorna stod högt på himlen lade sig den lilla grävlingen vid namn Haruka ner och somnade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar