1.25 Vårkänslor

Det är en speciell dag för Sophia för idag fick hon ett samtal av stadshuset, hon hade vunnit ett pris för sina många år i branschen!

Sophia har uppfyllt sin livsönskan och uppnått nivå 7 inom stylistyrket!

Hemma i familjens Mwaris hus var Decan och Haruka upptagna med att lära varandra trix. Även om det mest var Decan som lärde Haruka trix.

Efter en stund av skoj så tittade Haruka på Decan med en allvarlig blick.

-Varför är du inte i skolan? Du har varit hemma ganska mycket de sista.
-Vet inte. Vill inte gå dit.
-Det är väl viktigt med skola för er?

Decan nickade. Hon trivdes inte i skolan. Hon har aldrig trivts där.

-Jag är trött på skolan,jag är trött på den här staden!

Haruka satte sig bredvid hennes ben och lutade sig mot det. Decan satte sig på golvet bredvid Haruka. Hon trivdes med henne, hon var en av de få personer hon vill vara med, den enda utanför sin familj.

Decans telefon ringde.
-Skit! Det är mamma, hur vet hon?

Haruka utstötte ett ljud som lät som en blandning mellan en grymtning och ett morr, Decan kollade förvånat på henne och insåg att hon skrattade åt henne.

-Skadeglad man kan vara då! *hmpf*. sa Decan innan hon svarade.

-Jag vet att du inte är i skolan för att jag är i skolan nu. sa Sophia. Hon lät mer ledsen är arg, vilket är värre.

-Din systers ceremoni är idag.
-Skit! sa Decan igen
-Svär inte unga dam! Men se till att skynda dig hit.

Danielle har länge varit med i debattföreningen och fick ett pris för sitt deltagande, hon var överlycklig! Hon lät inte sin systers suriga humör förstöra stämningen, för allt gick bra för henne nu!

Snart skulle de ta studenten, hon hade inte berättat det än men hon och Siri hade en plan. De ska flytta ihop efter studenten och söka jobb tillsammans. Men hon var inte säker på hur hennes mamma skulle ta det.

Men hon ville bli en politiker, och då behöver hon jobba hårt. Hur ska hon kunna göra det om hon inte ens har ett eget hem?

Danielle tog farväl av sin familj som åkte hemmåt, hon förstod att de antagligen skulle börja bråka så fort de kommit hem och var glad att hon slapp det.

Siri stod en bit bort och log mot henne. Hon älskade hennes leende!

-Är du reda för vår dejt? frågade Siri.

Danielle nickade stort och tog Siris hand.

De begav sig till festivalparken, eftersom det fortfarande var vår var det kärlek i luften. De skrattade och åt massa glass. De beslöt sig även för att undersöka hur bra par de var tillsammans!

"Ni är ett ganska bra par" 

Danielle tittade förskräckt på skärmen och Siri började skratta åt hennes reaktion.

-Men seriöst Danni, tror du den vet hur bra vi är tillsammans?

Danielle började skratta och kände att hon önskade att dagen aldrig skulle ta slut.

Kvällen började närma sig sitt slut och snart stängde parken. De spenderade den sista stunden med att dansa tillsammans.

-Det är snart din födelsedag, och snart tar vi studenten, vill du fortfarande fullfölja vår plan?

Danielle tog Siri i sin famn och lutade henne bakåt och såg djupt in i hennes ögon innan hon kysste henne.

-Är det svar nog? sa Danielle och log med hela ansiktet.

Siri bara fnittrade.

Paret tog ett kort i fotoautomaten tillsammans och när Danielle kom hem visade hon bilden för sin mamma.

Sophia tittade på bilden och hennes ögon fylldes av tårar. Hon var så lycklig att hennes dotter funnit kärleken.

Danielle skruvade på sig.
-Behåll det.
-Är du säker?
-Hundra. Jag vill att du ska ha det.

Sophia kramade sin dotter och kände sig stolt. Hon hade två starka döttrar och hon visste att snart skulle ena flyga ifrån boet.

Dock var det inte enda presenten som Danielle hade med sig. Hon hade funnit två dyrbara ägg när hon och Siri hade gått på äggjakt. I själva verket hade de funnit 4. De andra två (som var värda lite mer) hade Siri tagit med sig hem, de skulle bli starten i deras nya liv sedan.

Sophia var så glad att hon inte visste vad hon skulle säga, men detta var bara ett ytterligare bevis på att hon snart skulle förlora sin dotter.

Utanför huset hände andra saker. En nyfiken tvättbjörn hade tagit sig till deras tomt.
Haruka som låg i soffan satte sig plötsligt upp och gick ut och tittade på den på avstånd.

Sedan närmade hon sig misstänksamt.

-Angus. Vad gör du här?
-Oh, Haruka, bor du här? Jag visste inte att du var ett.. husdjur.. mehmehmeh.

Haruka morrade långt ner i strupen.

-Tyst med dig kattdjur! Du vet mycket väl varför jag är här.
-Klart jag gör, jag är väl inte dum.
-Så vad vill du då?

Angus gick retsamt fram emot soptunnan och välte den och skrattade igen.

-Det är saker i rörelse. De kommer snart komma hit. Du borde se till att ta bort din människa om ett tag. De kommer försöka fånga henne och ta henne här ifrån.
-När? sa Haruka, detta var inte nytt för henne. Hon visste att de skulle försöka skada Decan, hon skulle inte låta dem göra det.

-Vet inte säkert. Efter att hon blivit vuxen. Du kommer märka när i förväg. Var så säker på det.

Angus vände sig om och gick och Haruka morrade igen.

Hon hatade verkligen tvättbjörnar.

Haruka kom in igen och återvänte i soffan, Sophia satte sig bredvid henne.
-Du är inte en vanlig grävling är du?

Haruka spelade dum, som alltid. Sophia hade ändå inte kunnat förstå henne.

-Du är en duktig grävling. Och du gör Decan glad, det är det viktigaste. Hon är inte som andra och jag vill att hon ska vara säker.


"Det vill jag med." tänkte Haruka. Hon kastade en sista blick på Sophia och gick sedan och lade sig i Decans rum. Hon måste skydda henne.