söndag 2 november 2014

2.2 En fruktansvärd dag.

Det började bli mörkt, men Decan behövde komma iväg. 

Dagarna flöt på, allt var som vanligt men ändå inte. Hon hade gått ut skolan, så spenderade dagarna hemma med Haruka eller ute i trädgården och tittade på stjärnorna eller havet. Hennes mamma har sagt till henne att försöka hålla sig hemma.

Så fort Decan skulle någonstans blev hennes mamma orolig men hon berättade inte riktigt varför.

Allt hon visste var att hennes mamma hade sagt att hon hade en vän som hette Xcina som sa att Decan var bevakad.

Decan förstod inte. När hon frågat varför svarade Sophia att om hon skulle få barn, så är det barnet speciellt. Och att det är några som är ute efter att se till att hon får detta speciella barn.

Men det var omöjligt. Sophia berättade för länge sedan att varken hon eller Danielle kan får några barn, eftersom de inte är som "andra". Danielle var människa, och Decan var.. Nästan människa.


Hon hade i vart fall fått nog, hon ringde en taxi och smög sig ut. Hon skulle besöka en av sina favoritplatser.




Decan hoppade av en bit i från kyrkogården då taxichauffören skulle bli nyfiken på varför hon skulle dit vid den här tiden på dygnet. Hon gick som vanligt igenom träddungar och över kullar för att komma dit hon skulle. Det var inte första gången hon var här. Allt kändes bekant och spännande på samma gång.

När hon nästan var uppe vid kyrkan så var det något som inte stämde.

Hennes öron lade sig bakåt och hon insåg att hon hörde steg.

Hon tog upp sin megafon och tänkte försöka skrämma bort inkräktaren, hon var rädd. Hennes mammas ord ekade i huvudet.

-FÖRSVINN DITT KRYP! skrek Decan in i megafonen. Mannen som följde efter henne log ett obehagligt leende.


















-Försvinn sa jag! Decan sänke megafonen. Hon gillade inte den här personen.

Han tittade på henne på ett slugt obehagligt vis och började sedan skratta rått. Decan backade undan. Hon gjorde sig reda för att ta ett språng och sprang så fort hon kunde.

Skrattet ekade bakom henne, hon trodde först han skulle följa efter henne men allt han gjorde var att ropa på henne.

-Spring du bara, men du kan inte gömma dig, vi har redan påbörjat projektet. Det kommer du märka snart nog.




Decan kom hem. Smög sig in och insåg att Sophia satt i soffan. Hon hade finkläder på sig, och Decan insåg att hon varit ute och säkert insett att hon var borta när hon kom hem igen.

-Förlåt jag... förlåt.

Sophia log och kramade henne.

-Du är ung, du vill leva. Men du måste vara försiktig. Jag ska berätta mer i morgon, okej?

Decan gick in i rummet och satte sig på sängen.

-Vad är det med dig? Du är uppskrämd. Haruka hade samma morrande och monotona röst som alltid. men Decan kunde urskilja oro också i hennes röst.
-Kyrkan bara.
-Du borde inte gå iväg utan mig så där! Vad hände?
-Inget! Jag... Det var något kryp där bara, Han skrämde mig.

Haruka morrade lågt.

Hon satte sig i fotöljen och betraktade Decan medan hon la sig för att sova. När hon börjat somna smög hon sig ut. Hon gick förbi Sophia so









Haruka gillade inte vad Decan hade berättat så hon bestämde sig för att vakta huset. Hon hörde ett ljud och morrade långt ner i strupen. Då fick hon se en ung man i ljus hatt smyga sig närmare huset. Hon skällde och sprang emot honom, i ren förvåning tappade han något.



Haruka gick närmare och såg att någon metalmanik låg kvar på gräsmattan. Hon visste inte vad det var för något, men hon ville inte att mannen som tappat det skulle få tillbaka det. Så hon gömde det i buskarna.




Sophia satt i soffan och tittade på tv när hon hörde ett igenkännbart ljud.
-Inte igen! suckade hon och reste sig upp. 

Sophia gick förbi spegeln i hallen och insåg att hon fortfarande hade sin finklänning på sig, men det var inget att göra åt. Hon visste precis hur man skulle fixa diskmaskinen.  Hon hade gjort det tusen gånger förut.

Men denna gången var det inte som förut.

Hon fick en stöt.
Hon skrek högt när elen träffade henne och båda hennes döttrar sprang ut i köket.
Men det var för sent.

Hon han knappt se dem komma innan hon sjunkit ihop på golvet.


























Rummet blev kallt och Danielle och Decan skrek högt av sorg när de insåg vad som skett. Det kom ett moln av rök och från ingenstans dök Liemannen ut.

-res. dig. det var en kall, viskande röst som fick alla hår att ställa sig på ändå på tvillingarna.




En skepnad reste sig från Sophias kropp.

-Nej! Inte redan! sa Sophia förtvivlat.
-kom. med. mig.

Sophia vände sig om och tittade på sina döttrar.

-Jag älskar er båda innerligt, och ni kommer lyckas med vad ni än vill göra här i livet.
Danielle, du kommer lyckas i karriären det lovar jag, men glöm aldrig att leva och älska. Och Decan, min kära Decan, var försiktig. Och glöm inte heller du att älska. Jag älskar er.

Sophia kände hur hon upplöstes.




Decan sjönk ihop på golvet.
Danielle stirrade blint framför sig.

Hon var borta.

Deras mamma var borta.





Danielle slängde bort tvättmaskinen, men inte innan hon granskat den. Det såg ut som någon kapat elsladden och lagt den på golvet, men det var inte möjligt. Det måste skett när hennes mamma lyfte ut locket eller något.

Hon tog moderns urna och ställde den på hallbordet och återvände sedan till köket där Decan fortfarande satt på samma sätt.

Hon hjälpte sin syster upp, men Decan ville inte in i sitt rum. Hon gick och lade sig i sin mammas säng. Danielle lät henne göra det.



Det hade börjat ljusna. Danielle tog mer urnan ut och gick fram till en av träden i ena änden av tomten. Hon satte uppe en gravsten för sin mamma. Hon tog fram ljus och satte dit buskar och blommor. 

Sedan bröt hon ihop.

Hon stod och grät först tyst, men tillslut väldigt högljutt. Solen steg upp men Danielle kände ingen värme.




Danielle hörde steg bakom sig. Hon vände sig om och fick syn på sin syster. Hon var alldeles blek, men hon hade en känsla att också hon var blev efter nattens händelser.

Danielle öppnade sina armar och Decan mötte hennes omfamning. De grät ihop. Det var som när de tröstade varandra när det var riktigt små. Innan allt blev förändrat.

Innan de börjat skolan och se sina olikheter. Danielle ångrade allt hon inte sagt till sin mamma, allt hon sagt till sin syster och... massa andra saker.

Vad som än hänt så stod de nu bara där. Och bara var. 



När de kom in igen gick Decan åter igen och lade sig i deras mammas säng. Danielle såg hur hon stängde dörren efter sig och gick sedan in i sitt eget rum.

Hon ville att hennes mamma skulle vara med på hennes bröllop. Hon ville att hon skulle se hennes och Siris hus. Få se deras framtida barn och...  



Hon tog upp sin telefon och ringde Siri.
-Ha-hallå? Dani? Är det du? Har det hänt något? klockan är... Danielle avbröt henne,
-Siri, min mamma har dött.

Det var tyst på andra sidan luren.

-Stanna där du är, jag kommer. 



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar