2.10 Till världens ände.

Hösten var här. Haruka var inte den enda som var överlycklig, Siri älskade också hösten. Danielle älskade Siri, så var glad bara hon var glad och Decan brydde sig inte särskilt mycket om årstider. Det var positivt att det inte var lika kvavt, men det var allt. 

Siri och Danielle var inte bara lyckliga över hösten, utan även för att David var hos dem. David var lite blyg och stel i början men slappnade av ganska snabbt och var som barn är mest. Lekandes, skrattandes och överallt hela tiden!

Här är David i sitt nya rum! (Sophias gamla)

David tyckte att skolan var okej, men tyckte läxorna var tråkiga. Siri brukade sitta med honom så att de blev gjorda. 

De upptäckte snart att det gick bättre att göra läxorna utomhus än inomhus, kanske för att man kom ifrån den tråkigamiljön. Siri som själv älskade att dansa var glad att David också gjorde det. Hon hade själv aldrig dansat balett men tyckte det var kul att titta på honom när han tränade och försökte göra samma sak som honom.

Mycket var frid och fröjd, men inte allt.

Decan spenderade mycket tid i sitt rum. Hon mådde inte bra, varken psykiskt eller fysiskt.

En kväll gick Danielle in för att väcka Decan för det var dags för middag. Hon kom in precis när Decan var på väg upp men stannar och blir stel i kroppen.

-Decan vi ska äta n....

Hon stirrade ut igenom fönstret och såg en man där. När han såg att han var betraktat stack han snabbt därifrån. 

-Vad sjutton var det? sa Decan och Danielle ställde sig beskyddande framför sin syster medan hon spanade ut igenom fönstret.

-Jag vet inte, men han stirrade på det, ska vi ringa polisen?

Decan skakade på huvudet. Det var inte första gången någon spanat på henne. 

-Jag tror de vet.

-Vet vad? frågade Danielle och tittade sedan förskräckt på hennes mage.

Hon bet sig i läppen och man såg hur hon tänkte så det knakade. Decan betraktade och kände att hon verkligen tyckte om sin syster egentligen. De var bara alldeles för olika. Men, hon var den smartaste person Decan kände.

-Jag vet inte vad vi ska göra, men vi måste komma på något snart. Så fort barnet är fött är ni båda i fara, om inte innan där.

Decan åt med familjen och Siri sa inget om att hon var distraherad utan bara tittade på Danielle som gav henne en blick som sa "vi tar det sedan" och sedan skötte hon och David samtalet.
Danielle var väldigt intresserad av allt vad David sa. Hon dyrkade honom. Decan visste inte att Danielle tyckte om barn men nu var det väldigt tydligt.

Decan kände hur magen knöt sig.
Hon gillade inte barn.
Hon förstod inte hur man skulle bete sig eller vad de ville ha.

När hon ätit klart ringde hon Xi, hon var tvungen att berätta nu. Magen hade svällt ytterligare och det gick inte längre att dölja.

Om "de" nu var henne på spåren så var hon tvungen att göra något åt det. Xi var en bra person, när Decan sa att de var tvunga att prata tog han sig tid även om det var en hel tidszon emellan dem. När hon sa att det var viktigt lovade han att komma om några dagar, så fort jobbet tillät.

Decan som inte kunde få ro gick ut. Hon vågade inte lämna tomten men kände sig instängd inomhus.

Hon vandrade runt på tomtet när hon såg ett ljus och hörde ett konstigt ljud. Ett susande. Det lät bekant men hon förstod inte varför. Hon kunde verkligen inte placera ljudet, det lät nästan som en tekokare.

Hon gick runt huset och såg en konstig farkost, och.... en utomjording.

Hon har träffat utomjordingar förr, var det samma kvinna som hennes mamma kände? Kvinnan såg henne inte, utan fällde bara upp ett paraply och började utforska tomten.

Decan smög på kvinnan, och hörde hur Haruka i sin tur smög på henne. Haruka lämnade inte Decan sida för en sekund.

Kvinnan gick bakom hörnet men stannade sedan och sa:

-Jag vet att du är där. 

Rösten lät ihålig och annorlunda, men den lät inte arg.

-Förlåt, jag.. Vad gör du här? 

-Jag letar efter dig. Jag antar att din moder berättat om din bakgrund?

Hon var väldigt rakt på sak, men det var något Decan gillade. Hon hade aldrig förstått varför man skulle gå som katt runt het gröt.

-Ja, och nu har det skett. Det som inte skulle kunna ske.

-Vi vet. Men vi är inte dem enda. 

-Vad ska jag göra? Jag vill inte att barnet ska komma till skada, och jag vill verkligen inte utsätta min syster och hennes familj för skada. Kan du hjälpa mig? 

-Ja det kan jag.

-Men hur? Vad ska jag göra?

-Försvinna.

Decan tystnade och stirrade på kvinnan. Vad menade hon? Hur skulle hon... 

-Om jag lämnar staden kommer de söka efter mig, men kommer de lämna Danielle och hennes familj i fred? 

-Vi kommer självfallet hålla ett öga på dem. 

Decan skakade hennes hand och log.

-Tack, jag är tacksam men.. Hur ska jag försvinna? 

-Det får du fixa själv, men vi kommer sopa undan dina spår så de inte finner er.

 Samtalet började ta slut och kvinnans farkost kom tillbaka och Decan förstod att det började bli dags att ta farväl.

-Vad heter du? frågade hon

-Goel. Hon sträckte fram sin hand igen och skakade den. Sedan gick hon mot farkosten. 

-Vilka är "dem" förresten? ropade Decan efter henne.

Goel stannade upp en sekund och vände sig om.

-Dåliga personer. Mer svar än så fick hon inte.

Decan gick in och bytte om. Hennes kläder var dyngsura eftersom det hade regnat medan hon samtalat med Goel. Hon tänkte gå och lägga sig när hon såg en skugga i köket. Nej, det var inte en skugga, det var ett ljus?

Hon gick dit och såg en ande.

Hon var inte helt ovan vid andar. Hon hade hängt mycket på kyrkogården och sett många på avstånd eller när de spökade i föremål. Men aldrig så här nära.

Det var hennes mamma.

Hon sprang fram och kände hur ögonen tårades. Hon började berätta allt som hänt men var inte säker på om hennes mammas ande förstod. Andar var bara en vag avbild av den levande människan.

Sophia tröstade och lugnade henne men kommenterade inget över allt hon berättade.

-Mamma, vad ska jag göra? Goel sa att jag måste försvinna, men jag vet inte hur, jag vet inte vart.

-Jag har fixat allt. Jag har fixat allt. Vänta på posten. Sophias röst lät avlägsen.

-Vad menar du? Jag förstår inte...

-Vänta på posten. Där kommer svar.

Solen började stiga och Decan förstod att tiden snart var ute.

Sophia lade handen på Decans kind och tittade på henne.

-Jag kommer alltid vaka över er.

Sedan lade hon handen på Decans mage och viskade till barnet. Decan log, hon kände hur mycket hon saknade sin mamma och förbannade hennes död. Men nu kände hon sig ändå lugnad av att få träffa i alla fall hennes ande.

Sophia försvann i ett dis.

Decan tog ett djupt andetag.

Vad som en måste göras, måste göras. Hon var tvungen att skydda sin familj. Hela sin familj.

På andra sidan världen satt Xi i sin trädgård.

Han mediterade.

Han hade kommit till insikten att han var tvungen att lämna denna platsen, och han kommer aldrig komma tillbaka. Han bara kände det på sig. 

Han hade packat sin väska lätt och skänkt bort sina ägodelar. Huset som gått i arv, fick hans bror. De var bra vänner men hade glidit ifrån varandra det senare åren.

Det var dags. Han skulle vidare.

Kvällen efter där var han framme vid Decans hem.

Han såg henne bakifrån och tittade med ett leende på hennes stora hår.

Han gick fram emot henne, eftersom det snöat under dagen hörde hon hans steg och vände sig om. Han tappade hakan när han fick syn på henne.

På hennes mage.

Han släppte väskan och Decan tittade skamset ner i marken.

Han lyfte upp hennes haka och tog henne i sin famn. 

-Var inte ledsen, jag fixar allt som behöver göras, vi kommer bli en lycklig familj!

-Hade du lämnat allt om jag bett dig om det? Flytta till en annan plats och bara börjat om, utan att fråga varför?

Han tittade djupt in i hennes ögon.

-Jag har redan lämnat allt. Jag följer dig till världens ände.

Hans blick for till magen och han lade sin hand på magen,

-Er. Jag följer er till världens ände.