De upptäckte snabbt att det inte var en bra ide att inreda hemma före kylskåpet. Maten höll på att ta slut och de hade nästan inga pengar kvar alls.
Det var tur att Xi var sparsam och kunde klippa ut kuponger och hålla kolla på ekonomin, Decan hade aldrig behövt tänka på ekonomi innan.
Xi bestämde sig för att ta sig till biblioteket och läsa lite om teknik och logik, han funderade på att skaffa jobb sedan när Aurora vad större. Han förstod att Decan älskade sin dotter men hon hade inte den naturliga föräldrarinsikten som Xi hade. Han förstod med en gång om Aurora var hungrig eller sällskapssjuk. Decan blev stel och orolig och visste inte riktigt vad hon skulle göra.
Men hon gjorde sitt bästa.
Aurora sov tungt i Xis famn, hon sov väldigt mycket, men det gör väl alla småbarn?
Decan hade också tagit sig in i stan med Haruka men mötes av stirrande blickar och viskande röster. Hon hade aldrig förstått att hur folk än stirrade på henne hemma i Monte Vista så visste de flesta om Decan och var ganska vana vis hennes utseende. Men här hade de aldrig sett något liknanxde.
Hon hade precis kommit in till centrum när hon kände hur paniken växte. Det var för mycket folk. Det var för mycket stirrande blickar. Hon sprang iväg och gömde sig bakom hus och buskar. Hennes många år av att smyga omkring nattetid hjälpte henne och hon tog sig hem relativt osedd. Men hon ville aldrig besöka staden igen.
Xi var den som vanligtvis tog Aurora när hon vaknade på nätterna. Decan drömde om äventyr med Haruka och Haruka drömde om äventyr i soppor.
Men Xi, han höll det lilla knytet i sin famn och sjöng vaggvisor hans mamma sjungit för honom. Hur trött och irriterad han en var när han vaknade så släppte det när han höll i Aurora.
Men Decan försökte verkligen sitt bästa. Xi hade gått upp flera gånger den natten så när Aurora vaknade och behövde tröstas var Decan där. Han betraktade sin familj.
Allt hade gått så fort, de hade inte känt varandra alls länge men nu hade de en familj. Det var en skrämmande men också underbar känsla. Känslorna han kände för Decan svalnade inte, de växte i takt med att Aurora växte. Han älskade att se deras drag i deras dotter.
Även om förändringen var jobbig för Decan och även Xi. Xi var inte riktigt van vid klimatet i landet och hade ibland svårt att första vad vissa sa men eftersom han hade en naturlig charm fungerade det mesta. Haruka däremot, stormtrivdes. Detta var ett land med rätt klimat. Det var svala vindar och en mjuk hetta istället för den torra hettan i Monte Vista.
Hon hade aldrig trivts riktigt i Monte Vista, hon befann sig där för att hon behövdes, inte för att hon ville.
Dagarna gick och hungern växte. Nästan all mat var slut och Decan fick en snilleblixt. Efter många år av att betrakta naturen visste hon hur man kunde hitta både det ena och det andra. Hon planterade lite frön hon hittat och hoppades att de skulle växa snabbt. Tillsammans med Xis sparsamhet behövde de aldrig svälta även om de var hungriga.
De åt en enkelsallad av grönsaker Decan funnit och Xi köpt på rea. De hade ätit sallad i flera dagar men ingen av dem klagade. De var trygga här, de hade tak över huvudet och de fanns något att äta. De visste att de kunde ha det värre.
-Xi, jag har tänkt på en sak.. sade Decan vid middagen och Xi tittade upp och lyssnade på henne.
-Jag behöver nog smälta in mer, de kommer hitta oss annars. Men jag vet inte hur. Jag är född sån här, men om jag inte smälter in mer så kan jag nog inte lämna hemmet alls.
Xi tittade på Decan och såg ledsen ut. Han visste att det hon sa var sant.
-Jag älskar dig för den du är, och jag blir arg på världen som hänger upp sig på att vi ibland ser olika ut.
-Du är bra. sa Decan. Det var en enkel mening men Xi visste att hon menade det, det var ord som värmde hans hjärta.
-Du är bäst. svarade han och höll hennes hand.
Ibland var de bara de nyblivna och förälskade paret de faktiskt var.
Bredvid dem hade Aurora somnat i sin stol, Xi var lite orolig över att hon sov mycket, men ho var ju en Tungsovare och bebis. Hon behöver väl all energi hon han behöva för att växa.
Dagen efter stod Decan och stirrade ut över havet och fick ännu en snilleblixt över hur hon kan tjäna pengar utan att jobba, vara ledig men enda bidrag med mat.
Hon ringde stadshuset.
-Behöver ni fiskare?
-Ja faktiskt! Det är ganska få egenföretagare som fokuserar på fiske så är du intresserad är det bara att komma och skriva på papperna med en gång!
Decan lade på luren och tänkte inte en tanke utan begav sig direkt mot staden.
Decan var så uppe i varv att hon inte tänkte på sekreterarens konstiga blickar på hennes öra och nos, det var inte förens när hon gått ut ur stadshuset och såg hur en pappa med barn stirrade på henne hon insåg att hon lämnat tomten.
Hon hade tur och såg en taxi som körde hem henne till tomten snabbt.
Xi var hemma med Aurora medan Decan bestämde sig för att utforska stranden bakom huset närmare. Hon blev förvånad när Haruka sa att hon inte ville följa med men kände att hon behövde komma ut lite så hon gav sig iväg ändå.
Hon hittade fina eldflugor som hon lekte lite med. Hon funderade på att fånga dem och sälja dem men de var så fina att hon kände att hon struntade i det.
Istället fiskade hon en lång stund och fick flera fiskar som hon tänkte sälja. När hon blev kall och tänkte återvända hem såg hon flera träd och en planta i ena hörnet av stranden och upptäckte att det var limeträd och en vattenmelonplanta!
Hon skördade dem allihop och gick hem med stolta steg, nu hade de råd med både hyra OCH mat!
När Decan kom hem sov nästan hela familjen, men Haruka trippade upp för att se vem det var som kom.
-Där är du. Fångst?
Decan höll upp sin fångst av fiskar och frukt och Haruka skrattade sitt morrande skratt och högg lekfullt efter fisken.
När Decan packat ordning allt satte hon sig och borstade igenom Haruka något som de inte gjort på länge.
Det var trevligt för dem båda att ha en stund för sig själva, och det kändes nästan som om de var hemma i Monte Vista och allt var som vanligt.
-Du kommer vaka över Aurora nu va? sa Decan med lite sorg i rösten.
-Du är ingen valp längre. Måste ta hand om valpen.
Decan nickade. Hon förstod. Men det var inte roligt för det, hon hoppades bara att deras äventyr inte var över för alltid.
Dagen efter åkte Xi och Aurora in till staden för att sälja allt som Decan samlat in. Xi hade erbjudit sig att göra det och Decan var tacksam.
Hon såg när Haruka smög efter Xi och visste att hon kommer smyga sig efter taxin och ta en genväg in i stan för att sedan ta en omväg hem.
Det var så hon brukade göra.
Decan njöt av ensamheten. Hon gick in i badrummet och tog tag i en borste och borstade ner sitt stora hår. Det tog tid men tillslut lyckades hon få ordning på det hela.
Hon vek in öronen och flätade håret hårt och tog sedan fram en foundation som egentligen var Danielles men som hon råkat få med sig i flytten. Hon tog på ett tjockt lager och betraktade sig själv.
Hon såg så konstig ut. Som en helt annan person.
Bra.
Hon tänkte fortfarande låta håret och öronen vara fria hemma, men nu kan hon gå ut och känna sig säkrare.
Xi tappade hakan totalt när han kom hem och Decan skrattade åt hans min men skrattet tystnade när hon kände sig osäker.
-Gillar du det inte? frågade hon och tittade ner i golvet.
-Du är lika vacker som alltid! sa Xi och Decan började fnittra. Han stämde upp i sång och Decan lyssnade när hans fylliga mörka röst fyllde hemmet.
-Du måste inte göra det här, vi kan tvinga staden att vänja sig. sa Xi och den lättsamma stämningen gick över i en mer allvarsam.
-Jag vet, men jag vill. Vi har inte bara oss själva att tänka på. Decan tittade mot Haruka som åt ur sin matskål och tyckte att hon såg nöjd ut med vad hon sagt.
De unga föräldrarna höll varandra hårt och länge.
Vad gör man inte för familjen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar