Hon mådde illa och kände sig svullen och konstig i kroppen. Hon tittade på klockan. Det var nästan morgon.
Haruka hade redan gått upp och tassade omkring i huset och Decan gick upp och kollade vad hon gjorde.
-Vill du följa med ut en sväng?
-Är du säker på det? Jag gillar det inte. Det är konstigheter i luften.
Decan lät sig inte hindras så Haruka följde efter henne ut. De gick om kring tills det sakta ljusnade och Decan hittade ett ställe som var perfekt för en gatumålning som staden beställt.
När hon kollade upp insåg hon vart hon var.
Det var som om hon hade gått dit undermedvetet.
Det var sjukhuset.
Hon gick in, det hade precis öppnat så hon fick snabbt en tid.
Doktorn som undersökte henne kollade i hennes journal och tog prover. När de kom tillbaka tog han upp en telefon och lämnade rummet. Innan dörren for igen hörde Decan några ord.
-Det är jag, det har hänt. Ni måste komma.
Decan kände sig orolig till mods och tog på sig ytterkläderna för att gå när en sköterska kom in.
-Vad sa doktorn? Decan rykte på axlarna till svar men sköterskan tog upp provsvaren och log stort.
-Men grattis! Har ni försökt länge?
-Försökt vad då? Decan var förvirrad men kände hur det rann en kall kår längst med ryggen.
-Du är ju gravid!
Decan staplade ut.
Hon minns inte hur hon tog sig hem men Haruka måste hjälpt henne.
Vad skulle hon göra nu?
Hon skulle ju inte kunna bli gravid?
Hon smsade Xi och sa att de var tvungen att prata och att det var akut, men fick inget svar. Hela dagen gick, och hela kvällen utan svar. Men strax innan hon skulle lägga sig hörde hon någon som skrek till utanför.
Hon sprang ut och såg att Xi blivit omringad av zombies.
-Schoo! Sho! iväg med er! Decan ropade på dem och de flydde undan henne. Det sista hade det börjat dyka upp zombies vid fullmåne, ingen visste varför men de var för de mesta inte farliga så staden var inte jätteintresserade av att satsa för mycket pengar på det hela.
Xi som aldrig sett en zombie hade däremot nästan blivit överrumplad.
-Vad gör du här? frågade hon.
-Jag var på väg hem men när jag fick ditt sms tog jag en omväg.
-Jag trodde du åkte för flera dagar sedan!
-Nej jag blev inkallad på väg till flygplatsen och har jobbat nonstop med att sätta upp en utställning. Men strunta i det nu. Hur är det med dig?
-Bra, jag bara... jag bara undrar vad du tycker om barn?
Xi stelnade och tog ett steg bakåt.
-Jag gillar barn, men ska nog inte ha några egna. Jag vet inte om det är sant men min mormor fick en förbannelse över sig som sade att varje flicka som föddes skulle få ett komplicerat liv och hade ett svårt öde framför sig. Jag vill inte ta den risken. Hur kommer det sig att du frågar? Xi såg orolig ut ett ögonblick.
-Nej jag vet inte. Decan fick panik, vad skulle hon säga? Xi såg lugnad ut av hennes svar.
-Du berättade att du inte kan få barn, är det därför du är ledsen? Det behöver du inte vara, vi fixar det ändå. Vi kan adoptera, eller skaffa hundar eller vad du än vill! Men jag trodde att du inte ville ha barn?
Han tog Decan i sin famn och hon kände sig trygg, men hon kunde inte berätta. Inte ännu.
Som hon förstod det var hon väldigt tidig i graviditeten, för tidigt för att säga att det skulle överleva. Dessutom, så kunde det faktiskt bli en pojke...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar