Solen stiger och Decan vaknar med ett ryck.
När hon går ut ur sovrummet ser hon att Xi somnat i soffan med telefonen i handen. Haruka sitter på golvet och ger henne en menande blick.
-Vad?
-Gå upp. svarar Haruka trött, efter att Decan hade somnat hade hon letat efter Aurora i natten, hon kände sig alldeles för gammal för sånt här.
Decan gick upp och såg sin dotter ligga i sin säng i en balklänning.
En våga av lättnad och avslappning svepte över henne mer ersattes snart av ilska.
-VART HAR DU VARIT?!
Aurora vaknade med ett ryck och såg sig förvirrat omkring. Hennes mamma var arg, mer än arg. Ursinnig.
-jag. eehh..
-Har du en ANING om hur länge vi letat efter dig? Polisen är indragen! Det lilla skydd du hade är nu förstört.
-Jag var ute.
-VART? Förstår du inte hur farligt detta är? Och vart har du fått kläderna ifrån?
-Jag köpte den, på nätet. Jag var på bal. Med Sam.
-På bal? PÅ BAL? Hur kan du göra något så omoget? Alla har varit utomsig av oro på grund av dig!
-Ja, det var omoget! FÖR JAG ÄR OMOGEN! Jag är en tonåring, hela mitt liv har jag varit i detta huset och på denna tomten. Jag vill leva!
-Men det är för farligt!
-Vem bryr sig! Pappa har berättat om hur du rymde till Shang Simala och hur din familj var orolig, så du ska inte säga någonting!
Decan blev tyst.
Det var sant.
Hon hade gjort exakt samma sak, och hon rymde ut på kvällarna nästan varje natt. Men det är skillnad! Eller?
Xi hade vaknat av skriken och sprungit upp och fått syn på sin dotter.
Med ögonen fulla av tårar hade han kramat henne hårt.
-Förlåt pappa.. viskade Aurora
-Schh, det är okej. Vi tar det sen.
Decan tittade på dem och insåg att hon grät. Hon gick ner och satte på kaffe.
Vad är de för liv de lever? De kan inte alltid leva så här.
Aurora smög ner och tog lite mat från kylskåpet.
Hon hörde sina föräldrar gräla i rummet bredvid så hon smög.
Hon hade fått utegångsförbud. Inte för att det gjorde någon skillnad. Hon antog att det var det enda hennes föräldrar kunde komma på.
Telefonen vibrerade i hennes ficka, det var Sam som skickat ett sms. Han skrev att han var ledsen över allt som hänt men det var inte Aurora.
Hon hade varit på bal. Som alla andra i hennes ålder.
Det var värt tusen utegångsförbud.
Dagen efter stod bussen och tutade utanför.
Aurora försökte smita ut med hennes föräldrar stod utanför dörren och väntade så hon gick in igen och satte sig och surade. Det var inte rättvist! Det finns inga "monster" i världen, vad är det ens som är så farligt? Alla andra får ju gå ut!
Xi och Decan pratade med varandra, de kom inte fram till någon direkt lösning.
-Hon kan inte vara instängd för alltid, du vet det. Hur hade du känt dig?
-Vi måste berätta allt. Om min förbannelse och din...
-Förbannelse. Det finns inga andra ord för det. Min mamma blev lurad.
Xi såg ledsen ut. De bara stod där och tittade på varandra. De visste inte vad de skulle ta sig till.
Dagarna gick på som vanligt...
Tills det hade gått en vecka efter vad som hänt, Aurora satt mest och surade i sitt rum. De lät henne smsa och prata med Sam i telefon, så länge i alla fall. Tills de kommit på vad de skulle ta sig till.
Det blev Decans födelsedag. Aurora var fortfarande lite stel mot sin mamma men kunde inte vara sur på sin mammas födelsedag.
Decan blev väldigt lik sin mor när hon blev äldre, hon fortsatte att fläta håret så att öronen inte syntes, men hennes orangea hår hade nu blivit gråare än Xis, men det gjorde inget. Hon var fortfarande lika stark som innan.
När alla satt sig för att äta tårta så uppstod det en tystnad.
Decan suckade och tittade sedan på Xi.
-Det är dags.
Xi nickade och Aurora kollade frågande på sina föräldrar.
-Det hela började långt innan du var född. Det började med min mamma, Sophia. Sophia föddes i en familj i Appaloosa plains. Hennes föräldrar kom från olika länder men träffades och blev förälskade. Hennes pappa var duktig med hästar så det flyttade till Appaloosa för att kunna tävla med dem. De fick två barn, Abeje och Lamar.
-Men mormor Sophia då?
-Precis. När Sophia föddes döptes hon till Lamar för att hennes föräldrar trodde att hon var en pojke. För att på utsidan såg det ut så. Den enda som förstod Sophia som barn var hennes mormor som kallades Nan. När Nan dog blev det för mycket för Sophia, ingen i hennes familj förstod sig på henne, och hon ville leva sitt liv som den hon var. Inte den de trodde att hon var.
Hon flyttade till Monte Vista, där hon genomgick en operation som gav henne en utsida som matchade sin insida och tog namnet Sophia.
-Men. Hur kunde du födas då?
-Jag kommer dit. Det kom en läkare som gav Sophia en dryck som skulle göra så att hon reproducerade sig med sig själv, men det var inte hela sanningen. Det var även gener från en befolkning från en annan planet. Sophia födde två döttrar, tvillingar. Mig och min... Min syster, Dani.
-Syster?
-Ja, Danielle. Hon har bara vår mammas gener, och gifte sig med en underbar kvinna som hette Siri och adpoterade en son. Vi skulle inte kunna få barn så vår läkare, men i efterhand vet vi inte om hon bara ljög... Jag träffade Xi och vi blev gravid med dig. Då berättade min mamma att det var folk ute efter dig och mig, på grund av våra gener. Du verkar inte ärvt mina öron, men det är mitt blod i dina ådror så vi var tvungen att fly hit.
Aurora satt tyst en stund.
-Det är mycket att smälta in... jag börjar nu förstå er rädsla och allt men de kan ju inte hitta oss här? Eller hur?
-Det är inte allt. sa Xi. Aurora tittade stumt på sin pappa när han fortsatta sin berättelse.
-Min farmor... Hon blev tillsammans med fel man. En annan kvinnas man rättare sagt. Kvinnan var en häxa och kastade en förbannelse över henne och sa att varje flicka som föds med hennes blod kommer att förbannas på det ena eller andra sättet och möta ett svårt öde. Vi vet inte om det är sant, för hon fick bara söner och min pappa lika så. Så... ja. Vi har gjort allt för att skydda dig, men vi kan inte skydda dig för alltid.
Aurora reste sig och gick till sitt rum och såg att hennes föräldrar höll om varandra. Det var så mycket som hon förstod nu.
Dagen flöt på och det var tyst i huset.
Morgonen efter tränade i Kampsport när han hörde en harkling bakom sig.
-Lär mig, jag vill kunna försvara mig. sa Aurora.
Xi nickade glatt, hon hade aldrig visat direkt intresse för kampsport innan och ville lära henne allt han kunde. Det skulle få honom att känna sig mycket lugnare om han visste att hon kunde slåss.
Efter någon timma kom Decan ut.
-Vad sägs som en match, GUBBE? sa hon utmanande.
-Haha, kom an du bara! sa Xi och de ställde upp sig emot varnadra.
Aurora kollade en stund när de sparrade mot varandra, och även om hennes mamma hade tränat mycket var Xi mycket mer erfaren och vann.
Hon gick in för att äta lunch och hennes föräldrar stannade kvar. Decan smekte Xis kind och tittade in i hans ögon.
-Jag trodde aldrig jag skulle träffa någon som dig. sa hon.
-Låt oss spara detta ögonblick, sa Decan och tog ett foto på dem.
Xi som var lika förälskad som första gången svepte ner Decan i en djup kyss.
Efter en stund tog Decan sig loss och tittade allvarsamt på Xi.
-Det är dags för något jag aldrig trodde skulle hända.
Decan gick ner på knä och Xi titttade förvirrat på henne när hon tog upp en ask.
-Vill du gifta dig med mig? och Decan hann knappt avsluta frågan innan Xi svarat Ja och tog henne i sin famn för att kyssa henne igen.
Aurora stod och såg allt i sitt rum. Hon kände en tår längst med kinden.
Skulle hon aldrig få uppleva detta?
Hon tänkte på sin familj, och hur starka kvinnor som funnits i den, hon gjorde ett val.
Hon skulle kämpa. Hon skulle leva. Kosta vad det kosta vill.
Aurora tog upp telefonen och slog in Sams telefonnummer.
-Hej Sam, vill du komma hit? Det är dags att du får träffa mina föräldrar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar