Aurora ville ha en liten fest, Sam hade inte träffat hennes föräldrar på länge så hon frågade om han ville komma över på middag senare.
Sam tackade ja och Aurora gick för att prata med sin mamma, hon satte sig vid bordet där hennes mamma åt lunch.
-Kommer han över?
-Yes, han kommer lite senare. Behöver ni hjälp med matlagningen?
-Det är nog din far som lagar mat, och han kör bara ut oss ur köket om vi försöker!
De skrattade lite tillsammans och brast ut i asgarv när Xi kom ingående i köket.
-Vad skrattar ni åt?
-Inget! sa de båda i kör, och Xi blinkade åt dem och gick ut för att hämta tidningen.
-Mamma, förresten. Det är något jag vill berätta för dig... Aurora tog ett djupt andetag.
Decan lade ner gaffeln och såg henne i ögonen.
-Angående att du sjunger på stan?
-Hur.. Men... har Pappa sagt något eller?
-Jaså! Xi vet? Bah, den lurefaxen, han har inte sagt ett ord. Men jag hörde det när jag var i stan. Och, ja. Bar försiktig, det vet du ju. Men jag förstår att du vill skaffa dig en karriär, så kör hårt.
Aurora kramade sin mamma och mötte sin pappa i hallen.
-Gick det bra? Hur tog hon det?
-Men, hur visste du?
-Äsch, jag kände på mig att det var dags för dig att berätta det bara.
-Pappa... tack för att...
-Nej, du behöver inte tacka. Gör bara mitt jobb vettu. Xi blinkade åt henne igen och gav henne en snabb kram.
Likt Decan förutspått fick de inte hjälpa till i köket, utan satt vid matbordet och pratade och skojade med Sam. Xi inflek i mellanåt i deras samtal och skrattade med dem. Det var en underbar vinterdag.
Efter de ätit började Xi dansa med Decan och Aurora och Sam följde efter dem. När de alla var riktigt varma bestämde de sig för att ha ett snöbollskrig!
-Nähä ni! Jag fixar efterrätt sålänge! sa Decan, som blev så stel i lederna av kylan.
De åt alla efterrätt tillsammans, och satt och slökollade på film när Xi skulle ställa undan maten som var kvar.
Helt plötsligt blev det kallt i rummet.
Xi insåg med en gång vad som skedde.
-Decan! ropade han och kollade storögt på sin fru.
Decan flög upp ur soffan, skrikandes medan Aurora blev alldeles stel.
-Sam, du måste gå. Sa Aurora lågt och Sam försvann, detta var ett tillfälle för familjen.
-XI, nej. Inte ännu! ropade Decan förtvivlat.
Men hon kunde lika gärna försöka vrida tillbaka tiden.
Liemannen var här.
Decan och Aurora grät otröstligt medan den svarta skepnaden kom från från intet.
Liemannen talade med Xi men ingen kunde uppfatta vad han sa.
Xi tittade på sin familj, och sa några sista ord.
-Aurora, var försiktig, men sluta aldrig leva. Jag älskar dig.
Sedan tittade han på Decan och fortsatte:
-Decan, min älskade. Tills vi möts igen, du är den starkaste människa jag träffat. Lär Decan allt du kan. Jag väntar på dig...
Hans röst var som en svag vind eller som ett eko... och det som fanns kvar av honom försvann likt rök.
Liemannen försvann några sekunder efter, men innan han drog såg det ut som han tittade på Decan, och hon fick en obehaglig känsla i magen.
De grät länge, och Aurora satte på te som de drack i tystnad.
Till slut orkade de inte mer för denna kvällen.
De skulle ta godnatt, när Decan äntligen öppnade munnen, hon berättade om hur hon och Xi träffades och om höjdpunkterna i deras liv.
Startade familj, i ett annat land, långt borta.
När de byggde ett eget hus från grunden.
Dagen då de ingick äktenskap.
Och hur även om de åldrades, blev skröpliga tillsammans, så hade de aldrig tråkigt.
De ordnade en grav till honom i hörnet av trädgården, under palmer mot havet.
Aurora planetade bambu vid graven vilket fick Decan att snyfta in i halsduken.
Det var som en påminnelse om hans hemland.
Aurora började gå in när hon märkte att hennes mamma stannade kvar.
Hon kramade henne igen, och gick sedan in ensam.
Decan ville vara själv ett tag.
Aurora gick och la sig och det var tidigt på morgonen så hon somnade tungt innan huvudet nuddat kudden.
Hon hörde inte när hennes mamma gick in och lade sig i med en av Xis tröjor på sig, kramande hans kudde.
Hon hörde inte när dörren öppnades igen och någon främmande bröt sig in i deras hem.
Så tungt sov hon, att hon inte hörde när kvinnan stod och betraktade henne.
Skrattandes...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar